Ångest, panik, oro. Otillräcklighet. Självskadeebeteende. Smaka på orden, det här är starka tonårskryddor. Det är perioder vi alla går igenom och detta är tufft. Till en början ska man gå från barn till tonåring, flyttas från mellan- till högstadiet. Hitta sin nya personlighet, lära känna nya kompisar,lärare, ämnen i skolan. Uppleva nya och spännande saker, mer eller mindre trevliga. Ens bästa vänner går igenom detsamma och vi förändras som individer vilket leder till att man oftast  tappar bort varandra. Man kanske upptäcker kärleken på allvar, för första gången. Ibland blir man sårad och lämnad.

När man väl har hittat sig själv igen, ska man plötsligt bli tillräckligt mogen för att kunna avgöra sin framtid i stort sett. Hålla betygen på topp, vilket är avgörande om man tar sig in på det gymnasievalet man valde. Pressen i slutet av nian bara växer och man försöker nå upp till målen fastän man egentligen bara vill försvinna och komma bort från allt.

Även om hela världen rasar samman, så måste man bita ihop och fortsätta kämpa vidare. Men är detta lätt? Nej, det är ingen som kan säga det. Saken är  självklar att vissa klarar trycket utan större problem men i djupet så är vi alla tonåringarna närmast likadana.Lika vilsna och förvirrade från stund till stund. Man kan vända sig till en kompis, men det är inte säkert att kompisen kan hjälpa en på traven, när den själv sitter i samma säte.

Det vi behöver är er vuxna! Men var försiktiga, våga öppna ögonen för sanningen och bemöt oss på rätt sätt. Sökande efter en vägledning går vi omkring i våra bubblor och vägrar att släppa in vuxna som vill tränga sig in. Det är inte så att vi inte vill ta emot råd eller någon sorts hjälp som erbjuds. Grejen,tror jag, är att vi frivilligt vill  kunna komma fram till en pålitlig person och be den om råd. Inte många känner sig bekväma med att boka en tid hos kuratorn och prata om sina innersta tankar och privata bekymmer för någon man inte känner. Det är precis tvärtom.

Så kallad vägledning, vill man få av någon som är ett par år äldre vilket innebär att den personen nyligen har gått igenom allt det vi grubblar över och kan ge oss svar. En sådan ”yngre vuxen” kan man även skapa kontakt med på kompisnivå vilket kan vara en utmaning att ha med sin mentor eller förälder. Man skämtar och skrattar när det är goda tider vilket stärker ens relationsband och när det är dåliga, förvirrande dagar har man någon att vända sig till! Just känslor är oftast vad som gör att ungdomar  mår dåligt och bli deprimerade. Men det är något man inte ska hålla inne utan kunna prata om, alla har rätt att höra de trygga orden ”Det löser sig, det här är bara en liten del av ditt liv. Det kommer att bli bättre,tro mig” från någon pålitlig och omtänksam.

Jag vill att vi tillsammans ska gradvis öka kontakten mellan äldre och yngre, och på så sätt hjälpa varandra.

Den här personen kan vara allt från ens äldre syskon, personalen på skolan som man träffar på rasterna t.ex i elevrummet eller cafeterian, assistenter i klassen eller ungdomsgårds ledare. Det kan  självklart vara ens släkting eller lärare på skolan också. Helt enkelt någon som ännu inte har glömt hur tonårskryddorna smakar.

Det blev värre än jag anade. Jag kan fortfarande höra alla dessa löjliga, små röster som går i falsett och skriker ”Ååhh titta så sööt säl, jag vill ha en såååån!”

Härom veckan var jag på fotoresa på Lyckseledjurpark. Vi var två medieklasser på ungefär 37 elever varav endast 6 stycken är killar. Hur kan det annars sluta, tror ni, om inte med en drös tjejer som bäbispratar med rävungar och gullar med tjocka och fula älgar?

Jag må vara konstig men jag har aldrig riktigt förstått mig på det här med överdrivna relationer mellan människor och djur. Kom igen, de är vilda djur! De dödar brutalt andra arter, stryper de, kväver och hugger tag med både vassa tänder och klor.  Äter deras blodiga inälvor ute i det vilda. Släpar kadaver hit och dit, markerar sina revir och stackars den som överstiger deras gränser.
Hur kan man då stänga in dessa djur i burar och helt plötsligt tycka att de är jättesöta?

Vi människor har lätt för att förmänskliga djuren. Jag förstår att man på något vis kan skapa en viss relation mellan varandra och få medkänsla för ett djur men var går gränsen? Funkar det verkligen att jämställa människor och djur? Tycker inte jag.
Det skär i hjärtat när jag ser reklamer om att man kan bli fadder åt en isbjörn och betala en viss summa pengar åt dem när det finns barn över hela världens som dör i svält! Fattiga barn som varken har mat, vatten eller kläder för att klara sig och vi som har råd att hjälpa, ska vara så himla humanitära och barmhärtiga och ge pengar till björnar istället.  Det är inte rättvist.

Därför hoppas jag för gudskull att det där bäbispratandet med rävar stannar där det är och att fokusen läggs på något viktiga istället, våra medmänniskor.

Det handlar väl om att våga. Men att våga är det läskigaste som finns. Att stå med sitt hjärta i handen och tveka, vågar jag ge bort det? Första gången var det så pirrigt. Vad har jag att förlora? Det visste jag inte då. Efter några gånger är det mer skitläskigt än pirrigt. Att varsamt slå in sitt hjärta i ett litet paket och ge bort det, här får du en present, det är ditt nu. Du kan göra vad du vill med det. Ja men det är väl klart att det är skitläskigt, när vissa faktiskt har gjort precis vad de velat med det. Kastat det i en sjö och plötsligt kan man inte andas längre, hej då nu drunknar jag.

Men att ge bort sitt hjärta till någon är den finaste presenten man kan ge. Och om personen som får det inte är varsam med det, då är det hans förlust och inte din. Hur rädd man än är i den sekunden man bestämmer sig att här får du, så är det häftigt på samma gång. Häftigt att man faktiskt vågar ge bort det mest värdefulla man har. Ännu häftigare när han faktiskt tar bättre hand om det än vad du själv gjort. Och om han tar det och sticker en kniv i det, tja, då har man i alla fall alltid kvar känslan av att man faktiskt vågade. Och vågar man ge bort sitt hjärta till någon man hoppas på älskar en, då vågar man också laga det om det nu blir så att man får tillbaka det trasigt.

MF

Det heter självrespekt, inte egoism

Jag vill att du gör en liten tankeövning innan du läser vidare. Gör så här, räkna upp 3-5 allra viktigaste personer i ditt liv. Klar?

Den här övningen har jag gjort tidigare på några vänner och alla räknar glatt upp sina familjemedlemmar och närmaste vänner. Men de flesta glömmer bort sig själva, vilket jag också gjorde när jag provade testet första gången. Varför gör man det då? Den enda personen som jag garanterat tvingas att leva med varje dag, livet ut,är ju mig själv. Det är för min egen skull som jag kämpar mig fram i livet. Jag tar hand om mig själv för att inte bli sjuk, är försiktig för att inte råka ut för någon olycka. Så varför är det då så fel och egoistiskt att faktiskt säga ”jag är viktig”?

Förut levde jag med tanken att om jag är snäll mot andra kommer de att tycka om mig, och det är ju sant. Men bara om jag tycker om mig själv också samtidigt.

Sanningen är att om man bara är snäll mot andra kommer man alltid vilja ha tacksamhet tillbaka för att kunna känna sig viktig för någon. Om man inte får den, börjar man bli otillräcklig och besviken. Man blir lätt sårbar och börjar sprida dyster, negativ energi. Tro mig, been there done that.

Det här är fel sätt att vara på, vilket jag önskar att många fler kunde inse.

Att älska och uppskatta sig själv är inte egoism, det är självrespekt. Vänner och familj är ett otroligt starkt stöd men de kan inte hela tiden lösa dina problem, eller att du löser andras. Livet är för kort för slöseri med tid och ork. Alldeles för ofta får jag höra av mina klasskompisar och andra personer i min omgivning fraser som ”åh, jag är så dålig” ”usch så ful jag är” eller ”jag kommer aldrig att klara av det här”osv.

Förstår ni hur drastiskt man kan ändra sitt liv om man faktiskt vågar inse att inga utmaningar är för svåra och inga mål ouppnåeliga? Enda begränsningar som finns är dem vi skapar i våra egna tankar. Därför ska vi släppa ut dessa tankar, och tro på oss själva istället!

Ofta misslyckas man dock, men det betyder inte att man inte ska försöka igen. Förloraren är inte den som faller ner, utan den som inte reser sig upp.

När man väl älskar och tror på sig själv sprider man glädje automatiskt på ett bra sätt. Man har ännu mer kärlek att ge till andra. Med sitt leende får man ett annat gentemot... och det är väl knappast egoistiskt?

Med ett dött litet barn i min famn så gick jag vidare
Jag skrek ut -SNÄLLA KAN NI STOPPA DETTA LIDANDE!
Sluta droppa bomber, barnen dom behöver fred
Istället för att skjuta skott, lägg mat på en sked
Ge barnen nått att tro på i livet
Å fuck politik vad vet dom om kriget