Det heter självrespekt, inte egoism

Jag vill att du gör en liten tankeövning innan du läser vidare. Gör så här, räkna upp 3-5 allra viktigaste personer i ditt liv. Klar?

Den här övningen har jag gjort tidigare på några vänner och alla räknar glatt upp sina familjemedlemmar och närmaste vänner. Men de flesta glömmer bort sig själva, vilket jag också gjorde när jag provade testet första gången. Varför gör man det då? Den enda personen som jag garanterat tvingas att leva med varje dag, livet ut,är ju mig själv. Det är för min egen skull som jag kämpar mig fram i livet. Jag tar hand om mig själv för att inte bli sjuk, är försiktig för att inte råka ut för någon olycka. Så varför är det då så fel och egoistiskt att faktiskt säga ”jag är viktig”?

Förut levde jag med tanken att om jag är snäll mot andra kommer de att tycka om mig, och det är ju sant. Men bara om jag tycker om mig själv också samtidigt.

Sanningen är att om man bara är snäll mot andra kommer man alltid vilja ha tacksamhet tillbaka för att kunna känna sig viktig för någon. Om man inte får den, börjar man bli otillräcklig och besviken. Man blir lätt sårbar och börjar sprida dyster, negativ energi. Tro mig, been there done that.

Det här är fel sätt att vara på, vilket jag önskar att många fler kunde inse.

Att älska och uppskatta sig själv är inte egoism, det är självrespekt. Vänner och familj är ett otroligt starkt stöd men de kan inte hela tiden lösa dina problem, eller att du löser andras. Livet är för kort för slöseri med tid och ork. Alldeles för ofta får jag höra av mina klasskompisar och andra personer i min omgivning fraser som ”åh, jag är så dålig” ”usch så ful jag är” eller ”jag kommer aldrig att klara av det här”osv.

Förstår ni hur drastiskt man kan ändra sitt liv om man faktiskt vågar inse att inga utmaningar är för svåra och inga mål ouppnåeliga? Enda begränsningar som finns är dem vi skapar i våra egna tankar. Därför ska vi släppa ut dessa tankar, och tro på oss själva istället!

Ofta misslyckas man dock, men det betyder inte att man inte ska försöka igen. Förloraren är inte den som faller ner, utan den som inte reser sig upp.

När man väl älskar och tror på sig själv sprider man glädje automatiskt på ett bra sätt. Man har ännu mer kärlek att ge till andra. Med sitt leende får man ett annat gentemot... och det är väl knappast egoistiskt?