Det blev värre än jag anade. Jag kan fortfarande höra alla dessa löjliga, små röster som går i falsett och skriker ”Ååhh titta så sööt säl, jag vill ha en såååån!”

Härom veckan var jag på fotoresa på Lyckseledjurpark. Vi var två medieklasser på ungefär 37 elever varav endast 6 stycken är killar. Hur kan det annars sluta, tror ni, om inte med en drös tjejer som bäbispratar med rävungar och gullar med tjocka och fula älgar?

Jag må vara konstig men jag har aldrig riktigt förstått mig på det här med överdrivna relationer mellan människor och djur. Kom igen, de är vilda djur! De dödar brutalt andra arter, stryper de, kväver och hugger tag med både vassa tänder och klor.  Äter deras blodiga inälvor ute i det vilda. Släpar kadaver hit och dit, markerar sina revir och stackars den som överstiger deras gränser.
Hur kan man då stänga in dessa djur i burar och helt plötsligt tycka att de är jättesöta?

Vi människor har lätt för att förmänskliga djuren. Jag förstår att man på något vis kan skapa en viss relation mellan varandra och få medkänsla för ett djur men var går gränsen? Funkar det verkligen att jämställa människor och djur? Tycker inte jag.
Det skär i hjärtat när jag ser reklamer om att man kan bli fadder åt en isbjörn och betala en viss summa pengar åt dem när det finns barn över hela världens som dör i svält! Fattiga barn som varken har mat, vatten eller kläder för att klara sig och vi som har råd att hjälpa, ska vara så himla humanitära och barmhärtiga och ge pengar till björnar istället.  Det är inte rättvist.

Därför hoppas jag för gudskull att det där bäbispratandet med rävar stannar där det är och att fokusen läggs på något viktiga istället, våra medmänniskor.