Åh, kan fortfarande inte inse att det är verklighet och att jag om några timmar befinner mig på den långa färden mot hemlandet! :D Att jag på lördagkväll är med min mormor, morbror, kusiner, gamla klasskompisar och vänner som jag inte träffat på två år. Otroligt.

Det handlar väl om att våga. Men att våga är det läskigaste som finns. Att stå med sitt hjärta i handen och tveka, vågar jag ge bort det? Första gången var det så pirrigt. Vad har jag att förlora? Det visste jag inte då. Efter några gånger är det mer skitläskigt än pirrigt. Att varsamt slå in sitt hjärta i ett litet paket och ge bort det, här får du en present, det är ditt nu. Du kan göra vad du vill med det. Ja men det är väl klart att det är skitläskigt, när vissa faktiskt har gjort precis vad de velat med det. Kastat det i en sjö och plötsligt kan man inte andas längre, hej då nu drunknar jag.

Men att ge bort sitt hjärta till någon är den finaste presenten man kan ge. Och om personen som får det inte är varsam med det, då är det hans förlust och inte din. Hur rädd man än är i den sekunden man bestämmer sig att här får du, så är det häftigt på samma gång. Häftigt att man faktiskt vågar ge bort det mest värdefulla man har. Ännu häftigare när han faktiskt tar bättre hand om det än vad du själv gjort. Och om han tar det och sticker en kniv i det, tja, då har man i alla fall alltid kvar känslan av att man faktiskt vågade. Och vågar man ge bort sitt hjärta till någon man hoppas på älskar en, då vågar man också laga det om det nu blir så att man får tillbaka det trasigt.

MF

 

becouse life is a beautiful thing and there´s so much to smile about.

We were given: Two hands to hold. To legs to walk.