Ångest, panik, oro. Otillräcklighet. Självskadeebeteende. Smaka på orden, det här är starka tonårskryddor. Det är perioder vi alla går igenom och detta är tufft. Till en början ska man gå från barn till tonåring, flyttas från mellan- till högstadiet. Hitta sin nya personlighet, lära känna nya kompisar,lärare, ämnen i skolan. Uppleva nya och spännande saker, mer eller mindre trevliga. Ens bästa vänner går igenom detsamma och vi förändras som individer vilket leder till att man oftast  tappar bort varandra. Man kanske upptäcker kärleken på allvar, för första gången. Ibland blir man sårad och lämnad.

När man väl har hittat sig själv igen, ska man plötsligt bli tillräckligt mogen för att kunna avgöra sin framtid i stort sett. Hålla betygen på topp, vilket är avgörande om man tar sig in på det gymnasievalet man valde. Pressen i slutet av nian bara växer och man försöker nå upp till målen fastän man egentligen bara vill försvinna och komma bort från allt.

Även om hela världen rasar samman, så måste man bita ihop och fortsätta kämpa vidare. Men är detta lätt? Nej, det är ingen som kan säga det. Saken är  självklar att vissa klarar trycket utan större problem men i djupet så är vi alla tonåringarna närmast likadana.Lika vilsna och förvirrade från stund till stund. Man kan vända sig till en kompis, men det är inte säkert att kompisen kan hjälpa en på traven, när den själv sitter i samma säte.

Det vi behöver är er vuxna! Men var försiktiga, våga öppna ögonen för sanningen och bemöt oss på rätt sätt. Sökande efter en vägledning går vi omkring i våra bubblor och vägrar att släppa in vuxna som vill tränga sig in. Det är inte så att vi inte vill ta emot råd eller någon sorts hjälp som erbjuds. Grejen,tror jag, är att vi frivilligt vill  kunna komma fram till en pålitlig person och be den om råd. Inte många känner sig bekväma med att boka en tid hos kuratorn och prata om sina innersta tankar och privata bekymmer för någon man inte känner. Det är precis tvärtom.

Så kallad vägledning, vill man få av någon som är ett par år äldre vilket innebär att den personen nyligen har gått igenom allt det vi grubblar över och kan ge oss svar. En sådan ”yngre vuxen” kan man även skapa kontakt med på kompisnivå vilket kan vara en utmaning att ha med sin mentor eller förälder. Man skämtar och skrattar när det är goda tider vilket stärker ens relationsband och när det är dåliga, förvirrande dagar har man någon att vända sig till! Just känslor är oftast vad som gör att ungdomar  mår dåligt och bli deprimerade. Men det är något man inte ska hålla inne utan kunna prata om, alla har rätt att höra de trygga orden ”Det löser sig, det här är bara en liten del av ditt liv. Det kommer att bli bättre,tro mig” från någon pålitlig och omtänksam.

Jag vill att vi tillsammans ska gradvis öka kontakten mellan äldre och yngre, och på så sätt hjälpa varandra.

Den här personen kan vara allt från ens äldre syskon, personalen på skolan som man träffar på rasterna t.ex i elevrummet eller cafeterian, assistenter i klassen eller ungdomsgårds ledare. Det kan  självklart vara ens släkting eller lärare på skolan också. Helt enkelt någon som ännu inte har glömt hur tonårskryddorna smakar.

Som en klot slår i bowlingkäglorna så slog dessa tankar mig. Från ingenstans PAFF och det bara strömmade känslor i min kropp och själ. Kan någon gissa på vad jag tänkte på? Jo, jag tänkte på världens, världens finaste och bästa bror i hela vida världen.

Ikväll sover han i stan hos några kompisar och trots att han ofta sover borta så började jag tänka dom där hemska tankarna. Tänk om något skulle hända honom? Tänk om..? jag hann inte ens tänka färdigt tanken innan mina ögonlock var alldeles fuktiga. Om det finns någon människa i hela världen som jag skulle dö för så är det Milan. För om han skulle dö, då skulle jag aldrig orka leva heller. Aldrig skulle jag orka ta mig upp ur sängen och möta dagen. Hellre skulle jag dö själv än att se att något har hänt honom.

Jag önskar att han aldrig under hela sitt liv blir ledsen eller sårad. Om någon har den godaste av alla människohjärtan så är det han, min bror. Han är den som skyddar svaga, som ger pengar till fattiga, som hjälper gamla… Han förstår säkert inte själv hur fin person han är och kanske inte heller hur mycket han betyder för mig. (ja, hela världen) Nu sitter ja här och gråter och kanske är helt galen men jag ha mina stunder ibland. Och trots att jag är med honom varje dag så saknar jag honom just nu. Önskar han var hemma och öppnade julklappen som jag köpte till honom. Boken som Zlatan skrev, han kommer säkert bli besviken då han känner på paketet att det är en bok men sen kommer han fatta o bli glad tror jag. :)

Hursom jag ville bara skryta lite om att jag har den finaste brodern man kan få. Liksom, jag behöver ingen syster här i livet, jag har honom. Både när det gäller att snacka killar, hemlisar, hitta på saker, fråga om hjälp. Han finns där och jag kommer alltid att finnas där för honom också! (L)